Ida hjärta umeå

Ibland önskar jag att jag var lite mer av en dålig förlorare, lättare brusade upp eller lättare kunde motivera mig själv. Lite mer jävla anamma liksom. Förstår ni vad jag menar?

Jag har tänkt på detta ganska länge och det är något jag stör mig på. Jag vill känna den där adrenalinkicken av att inte vilja förlora, att kämpa istället men istället så tänker jag ja, det är ju tråkigt att förlora men vad gör det egentligen. Men vad är det för jäkla inställning va? Men samtidigt har jag inget behov av att vara bäst, kunna mest eller se bäst ut.

Jag får liksom inte igång gasen eller frågan är om jag ens trycker på den?

Är jag alltså en sådan som nöjer sig? Kommer jag bli en sådan som nöjer sig med jobbet den får, bostaden den får eller situationen som den är i? Kommer jag inte att kämpa? En lagommänniska.

Samtidigt som jag vill kunna trycka på gasen så vet jag inte vad jag skulle få ut av det. Av att vara bäst, kunna mest eller se bäst ut. Ära, prestige? Men vad hjälper det mig? För allt det handlar väl egentligen om vad andra människor tycker och uppfattar mig på för sätt. Hon är bäst, hon kan mest eller hon ser bäst ut.

Jag fascineras av och avundas de människor som jag har ikring mig som kan pressa sig till tusen för att uppnå ett mål, böja och benda sig för att ligga på topp. Men hur gör ni?

Hur övar jag på att få lite jävla anamma i mig?
Hur övar jag på att bli en dålig förlorare?
Hur motiverar jag mig själv om jag inte tycker att det är så farligt att inte vara bäst?

Jag vill ju inte vara lagom, mitt emellan. Eller?

Har ni några tips?

Detta kan ju låta som om jag sitter ensam på min kammare med världens identitetskris eller något men så är det inte, alla (mamma och pappa) kan vara lugna. Jag funderar bara lite:)

// ida