Ida hjärta umeå

Jag vet att det BARA är två veckor kvar till tentan och att det sen är sommar men det är så tröttsamt. Det är inte JAG som vill ge upp, det är min kropp. Att hela tiden bli motarbetad av sin egen kropp är tufft. Och att det inte ens SYNS utanpå! Ibland önskar jag att jag fick en stor böld i ansiktet istället, både för att jag själv ska inse att jag är sjuk men också för att det ska bli lättare för andra att förstå.

Det är ju inte så lätt att förstå om jag går runt o e glad hela tiden det förstår jag men man kan ju inte gå runt och hänga läpp heller. Och vad är värre än att bli beskriven "ja men det är hon som är sjuk". Därför tillåter jag mig att vara sjuk när jag är hemma.
Jag vill anpassa sjukdomen efter min verklighet och vardag inte verkligeheten och vardagen efter sjukdomen. Jag vill inte bli en av alla tanter i RMT som ÄR sjukdomen.Nej.

Jag är inne i en svacka nu och det är bara att acceptera, det kommer vi alla in i ibland, helt normalt. Varför den kommer nu tror jag beror på att jag nu "ser" framtiden och vad som kan komma och vad jag vill göra av den. Det visste och kunde jag inte se när jag blev sjuk i nian. Jag är helt enkelt rädd för att mina drömmar ska grusas på grund utav några meter tarm, men nehej det tänker jag inte tillåta för då ska den bort!

Min kropp min borg, min kropp mitt ruckel...
Tyvärr så kan jag ju inte vara JAG utan min kropp, förbaskat!

Går det här ens att förstå??? / ida